Jag är för vek alltså, det gör ont i mitt hjärta, och varenda molekyl i kroppen. Sitter och tittar på Oprah, och det handlar om möten med personer man inte träffat på flera år.
En familj fick missfall på missfall och födde döfött. Så de bestämde sig för att ansöka tillstånd om att bli en fosterfamilj istället. Deras första barn de fick ta emot var en liten tjej på 2 år. Paret slutade dock aldrig försöka få barn, och när denna lilla tjej var 7 år, blev paret med barn.
Paret födde barnet, och sjuåringen var kvar. Tills den dagen hon skulle få flytta "hem" igen, till sin biologiska mamma. Vilket blev en traumatisk händelse, för hon fick aldrig riktigt veta vad som hände, hennes fostermamma, var ju hennes mamma. Men hon trodde att hon blev utbytt. För nu hade hennes fosterföräldrar kunnat få ett eget barn.
25 år senare träffades dem igen. Tårarna sprutade, det var pussar och kramar. Frågor, och förklaringar. Det hade inte gått en dag, utan att dem tänkt på varandra.
Jag klarar inte av sånt här, det är alldeles för hjärteskärande för mig. Det är som att trycka på en knapp och sedan sitter jag och tok grinar. För det gör så ont i hjärat, att höra sånt. Tack och lov, fick dem träffas igen.
Men tänk alla dem som inte får det? Tänk alla dem som står där med frågor livet ut. Fy fasiken alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar