Det är faktiskt lustigt, ju mer jag tänker på det, dessto mer sjunker det in i hjärnan på mig. Jag kan ha lite otur när jag tänker ibland, och ha svårt att ta in saker. Men det är okej, ge mig lite tid så trillar poletten ner till slut. Promise.
I det här inlägget skrev jag om vilka vändningar livet tar. Hur man ändras och väljer andra vägar. Jag tänkte på det igår morse. När jag stod och diskade ur en nappflaska hemma hos C, och det var ganska tidigt för att vara söndag.
Hade det varit en "vanlig" söndagmorgon för mig, hade jag vaknat upp, stönat högt över min huvudvärk, grinat illa utav den äckliga smaken jag har i munnen efter natten bravader och tänka, vad fan gjorde jag igår? Titta på telefonen och se om sms och telefonsamtal under kvällen kan hjälpa mig att minnas.
Det känns verkligen annorlunda, och satt och pratade om det med min syster idag. Då hon lite lätt slänger ut sig, det dröjer väl ungefär ett år innan du också får en egen.
Det är ett stort nej, det händer inte. Det ska allt ta längre tid än så, om det ens händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar