Im fucking awsome. Jag har nu på 1,5h börjat och gjort klart en studieuppgift. Samtidigt som jag har lyssnat på musik, drömt om alkohol och ciggaretter, pratat med hönan och syster på msn. Harregud vad produktiv jag har varit.
Sådär ja, klockan visar att det är dags att sova nu. Får vi se hur det går inatt då. Är hemma hos mamma, i mitt älskade barndomshem. Här har jag spenderat 17 år av mitt liv. Helt sjukt alltså, 17 år och det är sista gången jag sover i det här huset. Fasiken vad vi har delat saker här, sorg, glädje, kärlek, hat - ja allt du kan tänka dig.
Folk frågar mig ganska ofta hur det känns, tänker jag efter och verkligen känner på det känns det jävligt sorligt. Men jag vill inte känna sorg. Varje nytt avslut är en ny början. Det här är en fantastisk ny början för min mamma och lillebror. Jag bor ju ändå inte hemma längre, så jag får glädjas åt dem, och deras framtid.
Däremot på lördag, när sista lasset går härifrån, då är det legitimt att gråta en skvätt. Springa fort upp och ner för alla trappor för att minnas hur det låter. Suga in varenda liten detalj och minnas huset med värme. 17 år, det är lång tid.
1 kommentar:
Mitt barndomshem finns i Roma mitt på Gotland. Min farmor bor kvar snett emot det huset så åker förbi och vistas i mina gamla kvarter titt som tätt och det är en väldigt konstig känsla när man ser huset stå där alldeles öde, för det har blivit en sommarbostad.En blandning av det fina man upplevt där och en maktlöshet inför tidens gång och att den tiden aldrig kommer igen. Sorligt vackert skulle man kunna säga. Tror att du kommer att känna ungefär lika dant när du i framtiden tar en promenad i de gamla kvarteren.
Skicka en kommentar