Sitter hemma hos mamí, sista helgen i barndomshemmet. Nästa helg lämnar hon gamla spökhuset för att påbörja nytt samboliv. Det är sjukt egentligen hur många år vi har spenderat här. Pratade med Jeanette förut idag, och hon frågade hur det kändes. Det känns faktiskt inte som någonting speciellt - än.
Jag är den utav oss barn som nog har tagit det mest cool med hela den här flytten. Så jag är väl antagligen den som naglar mig fast här på lördag och står och tokgrinar när sista lasset går. Men det blir väl inte mer än att jag får dricka gravöl då.
Det är inte det som har hänt, och heller inte det som vi har framför oss som betyder någonting. Utan det är det vi har inom oss som spelar roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar