Jag är en sån där människa som behöver tid för mig själv, för mig och mina tankar. Ibland räcker det att samla dem bara en stund, ibland vill jag ha dagar för mig själv. Dagarna blir till perioder. Min längsta va nog en sommar, när jag bara försvann som Amanda brukar säga. Jag var inte kontaktbar och pratade så lite jag kunde med mina vänner. Jag har en sån natt nu, och kan inte sova alls. Jag vet inte hur många blogg inlägg jag har skrivit, bara för att skriva av mig, sätta ett finger och ord på alla känslor och tankar, för att sen ta bort dem.
På lördag, den 13 februari är det exakt ett år sen min älskade morfar dog. Ironiskt nog gjorde han det fredag den 13. Ju närmare han kom slutet, dessto säkrare blev vi att det var just den dagen. Det var en såndär känsla som alla hade i kroppen, det händer inte förr eller senare.
Jag tänker på honom mycket, min morfar. Jag lärde känna honom mycket bättre sista somaren då han va i livet. Jag pendlade mellan Stockholm och Gävle för att avlasta mormor. Mamma och morfar är väldigt lika, och på senaste tiden har mamma börjat skratta som honom. Det är liksom det där lilla skrattet som kommer.
Sista gången jag träffade honom så lämnade jag ett löfte, som jag inte kunde hålla. Allting blev så tokigt, och jag fick aldrig chans att säga hejdå till honom. Jag hade gjort det om jag kunnat hålla mitt löfte. Man ska inte lova saker överhuvudtaget egentligen, för man vet aldrig hur ens morgondag ser ut.
Ett år alltså. Ibland kändes det som om att det var igår. Tiden går fort, samtidigt som den kryper fram. Men han är saknad, min morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar