Jag har på den senaste tiden tänkt ganska myckt på mitt ex, och vårat jävla förhållande som vi hade fram och tillbaka i fem år. Fy fan alltså, att man stod ut. Jag och en vän har långsamt tagit upp kontakten igen, och han är kompis med mitt ex. Vilket leder till att man glider in på honom ibland, då mitt ex är väldigt duktig på att göra bort sig.
Det är läskigt egentligen, hur lätt det är att hamna i ett destruktivt förhållande. Hur personer i ens omgivning också ser hur jävla destruktivt det är, och man själv kämpar med lögner och övertygelser om hur bra det är. Man vet innerst inne, men väljer att stanna kvar. Varför är man så jävla dum och väljer det? Jag kan fan inte svara på den frågan, kan du? Jag har alltid sagt att om min pojkvän skulle slå mig, så skulle jag dra efter första slaget. Men när man väl är där, fy fan vad svårt det är att ta sig ur. Så på ett sätt förstår jag hur jävla kämpigt folk har det som är i såna förhållanden. Man kan inte säga att de får skylla sig själva som stannar. Nu säger jag inte att jag blev misshandlad, men det var en psykisk jävla tortyr till och från. Man kände liksom inte igen sig själv, och gjorde saker i ren panik, som jag själv aldrig trodde om mig själv.
Jag vill aldrig i hela mitt liv hamna i en sån situation igen. Men om jag ser på hur jag har det nu, så är det som natt och dag och lite till. Helt sjukt, att jag inte såg det jag kunde ha. Men man kanske inte kan det, när man inte har det? Jag är i alla fall nöjd med mitt nu. Väldigt nöjd. Vill inte för en sekund byta ut min karl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar